Pengar var aldrig något vi pratade om hemma när jag var liten, men de räckte till det viktiga så det här är ingen snyfthistoria. Det fanns alltid mat på bordet och tak över huvudet. Pappa var den enda av mina föräldrar som jobbade och jag vet att det i vissas öron låter som att vi måste ha varit rika.
Så var det inte. Mamma tog hand om fyra pojkar hemma och det fanns inte särskilt mycket val om vardagen skulle gå ihop. Det innebar att pappa arbetade tio till fjorton timmar om dagen för att vi skulle ha det bra och för att det någon gång ibland skulle finnas utrymme för ett spel i födelsedagspresent.
Lyxvaror räknades alltså inte i vårt hem och spel var i allra högsta grad en lyxvara. Om jag summerar alla spel jag fick under hela min uppväxt kan jag räkna dem på en hand.
Men det var också en rimlig prioritering på 90-talet med skyhöga räntor och dyra priser.
Det kanske är svårt yngre idag att greppa, men ett spel kostade även då 899 kr. Enda problemet var att det var en betydligt större del av lönen.
Just därför minns jag varje köp så tydligt. Det första spelet jag köpte för egna pengar var Rygar till Nintendo 8-bit, som vi bara kallade Nintendo. Jag var fem år gammal så några pengar hade jag förstås inte arbetat ihop. Det var födelsedagspengar och veckopengar och varenda krona jag fått över som långsamt hade samlats tills det räckte. När jag till slut stod vid disken med kartongen i händerna kändes det som att jag hade köpt något mycket större än ett spel. Det var första gången jag själv bestämde vad pengarna skulle bli.
Det spelet har jag kvar än idag trettiofem år senare. Vid ett tillfälle för några år sedan trodde jag att jag i min ungdoms ignorans hade slängt det, men när jag rotade i en flyttkartong i förrådet och hittade det igen så kom tårarna.
Kanske var det där och då som jag bestämde mig för att börja samla på spel.
Rygar står komplett i sin kartong med manual och allt nere i min mancave.När jag tar fram det handlar det inte om samlarvärde eller om spelet i sig. Det handlar om butiken där jag köpte det och om känslan av att gå in genom dörren med sparpengarna i fickan. Det handlar om en tid då spel var något man valde baserat på omslag, känsla och pris. Köpt i en verklig lokal av en verklig människa. De butiker som gjorde detta möjligt finns inte längre, och det är den historien den här texten handlar om. Men den handlar också om att något håller på att växa tillbaka.
Innan jag går vidare vill jag påpeka en sak dock. Jag har försökt gräva fram så mycket jag kunnat om mina gamla favoritbutiker och om människorna som drev dem, men jag är ingen detektiv. En del av det som står här bygger på gamla Google-resultat och utspridda forumtrådar, samt mitt eget minne från när jag var liten. Något av det kan mycket väl vara fel, men det är alltså inte för att försköna berättelsen. Det är helt enkelt så jag minns det. Om du stod bakom någon av de här diskarna eller minns butikerna bättre än jag får du gärna kommentera nedan och rätta mig.
Hikmet leksaker
Butiken där jag köpte Rygar hette Hikmet leksaker och bakom namnet fanns en verklig person. Hikmet Kuyumcu startade butiken i Jönköping i mitten av åttiotalet och drev den som ett familjeföretag där även Semra Kuyumcu och sonen Håkan Kuyumcu har funnits med genom åren. Det var en butik av den sort som en gång fanns i varje svensk stad. Ägaren stod själv bakom disken och visste vad som skulle in på hyllorna inför julhandeln.
Den fysiska butiken är borta i dag men familjen finns kvar i branschen och säljer leksaker via nätet under namnet Hiko.se. Spåren från butikstiden lever också kvar. Jag har sett några auktioner på nätet från Hiko där stora Nintendoskyltar från den tiden har dykt upp. Det är samma sorts skyltar som en gång hängde ovanför hyllorna när jag stod där med mina sparpengar. Att se dem igen var som att få en glimt in i butiken trettiofem år senare.
Så tack Hikmet och Semra och Håkan för att ni höll butiken öppen och tog emot en femårings hopsamlade mynt. Ni sålde mig mitt första spel, men ni gav mig också känslan av något magiskt. Den känslan har jag burit med mig sedan dess.
VideoFilmCenter
Att köpa spel var något som hände några gånger om året. Att hyra spel var något helt annat och för mig var det där de flesta spelupplevelserna faktiskt fanns. Ett nytt spel kostade flera hundra kronor men för trettio kronor kunde man hyra ett över helgen. Den matematiken förstod även en liten kille med veckopeng. Mitt givna ställe var VideoFilmCenter i Huskvarna.
Jag kan fortfarande se butiken framför mig. Golvet var ett märkligt pärlgolv som alltid kändes lite halvklistrigt under skorna. Spelhyllorna stod närmast glasfönstren så att man kunde spana in vad som fanns inne redan från trottoaren. Längre in fanns filmerna och vid kassan en godissamling som var enorm för sin tid. En helgkasse från VideoFilmCenter betydde ett spel och en påse lösgodis och två dygn av lycka innan det var dags att lämna tillbaka.
Spelen jag hyrde om och om igen var Streets of Rage 2 och Mortal Kombat till Sega Mega Drive. Jag hyrde dem så många gånger att jag förmodligen betalade för dem flera gånger om men det tänkte man inte på då. När Mega Drive sedan var på väg ut började butiken sälja ut sina hyrspel och då fick jag till slut köpa båda två. De står i hyllan än idag bredvid Rygar med hyrbutikens slitage som ett bevis på alla helger de varit med om.
Bakom butiken fanns precis som hos Hikmet en familj. Det var familjen Kapasi med Josef Kapasi och Sultan Ahmed Kapasi som höll VideoFilmCenter igång och till dem vill jag skicka ett stort tack. Tack för varje fredagskväll och för godisväggen som fick en liten kille att tappa hakan. Tack också för att ni lät Streets of Rage 2 stå kvar på hyllan helg efter helg tills det var min tur igen.
Hyrbutikerna drabbades värre än någon annan. Spelbutikerna fick konkurrens av näthandel och digitala butiker men videobutikerna förlorade hela sin affärsidé när filmer och serier flyttade in i strömningstjänsterna. Det som en gång var en självklar fredagsrutin i varje svenskt hem försvann på bara några år.
Själv har jag inte riktigt släppt taget. Jag har sedan tidigare en inramad påse från VideoFilmCenter på väggen tack vare min vän Richard som delar mitt retrointresse.
Just nu håller jag på att bygga en LED-skylt av deras klassiska logga i turkos och rosa. Det är färger som säger mer om tidigt 90-tal än nästan något annat. Tillsammans ska påsen och skylten bli en komplett hyllning på väggen till en butik som betydde mer för mig än de flesta förstår.
Hegdals TV-spel
När jag blev äldre flyttade spelköpen från leksaksaffären och hyrhyllan till en riktig specialbutik som hette Hegdals TV-spel i Jönköping. Det var ett annat slags ställe där personalen kunde mer om spelen än kunderna och där hyllorna inte delades med dockor och byggsatser. Det var där jag köpte Gran Turismo till det första Playstation. Spelet kom till Europa våren 1998 och blev för många beviset på att tv-spel kunde vara något mer än ett tidsfördriv.
Jag minns inte så mycket av själva köpet. Butiken hade sparsamt med spel, och på begagnade spel hade de olika färgade prislappar som indikerade vilken prisgrupp spelen befann sig i. Jag har ett Resident Evil fortfarande med en sådan lapp som jag gissar/hoppas är från Hegdals.
Men åter till Gran Turismo, det jag däremot minns är bilresan hem. Jag läste hela manualen från första till sista sidan i baksätet om licenser och växellådor och däcktyper långt innan jag ens hade satt in skivan i maskinen. Den som vuxit upp med nedladdade spel förstår kanske inte varför det minnet sitter så hårt. Men manualen var en del av upplevelsen. Den var förspelet och löftet om vad som väntade och den gick bara att få tag på om man hade köpt det i butiken.
Hegdals är i dag svårare att spåra än de andra butikerna och på nätet lever de mest i form av utspridda minnen. En samlare berättar till exempel om ett Punch-Out-spel som köptes där på åttiotalet och beskriver Hegdals som en välkänd lokal spelbutik. När jag grävde vidare hittade jag något jag inte hade väntat mig. Hegdals fanns inte bara i Jönköping utan också i Landskrona och det har jag nu sett bekräftat på en gammal bild där båda butikerna nämns på baksidan av ett spel.
I bolagsregistret finns dessutom ett numera avregistrerat handelsbolag i Landskrona med namnet Hegdal’s TV-Spel HB. Där beskrevs verksamheten som köp och byte av dator- och tv-spel och en spelhall med flipper och arkadspel. Det var alltså inte bara en butik utan en liten spelkedja i två städer långt innan kedjor var något vi tonåringar brydde oss om.
Jag vet inte namnen på alla som stod bakom diskarna men jag vet vad de gjorde. De gjorde det möjligt för en tonåring i Jönköping att hålla Gran Turismo i händerna samma vår som spelet kom. De såg till att det fanns en plats där man kunde byta och provspela och hänga kvar.
Butiksägaren själv verkar dock fortfarande finnas i trakterna. Min vän Richard har sett honom på ICA i Huskvarna då och då och han är inte svår att känna igen med sitt distinkta långa hårdrockshår.
Jag undrar ibland om den långhårige hårdrockaren visste vilken rockstjärnestatus han hade bland tonåringarna i Jönköping.
Han hade en egen TV-spelsbutik! Och inte nog med det, han kanske hade två? För oss var det ungefär lika stort som att ha ett eget band på turné. Till honom och alla som jobbade där vill jag skicka ett varmt tack.
Butiksdöden
Det som hände Hikmet och VideoFilmCenter och Hegdals hände i större eller mindre skala i varenda svensk stad. Först kom kedjorna som kunde köpa in större volymer och pressa priserna på ett sätt som familjebutikerna aldrig klarade. Sedan kom näthandeln som tog över de prismedvetna kunderna. Till sist kom de digitala butikerna i själva konsolerna där spelet hamnar på hårddisken utan att någon behöver lämna soffan.
Till och med kedjorna föll till slut. Hösten 2019 meddelade amerikanska Gamestop att bolaget skulle avveckla hela sin verksamhet i Danmark och Finland och Norge och Sverige. Bara i Sverige handlade det om 52 butiker som skulle vara stängda under 2020. Kedjan hade då i flera år varit den enda spelbutiken i många mindre städer och när den försvann fanns ingenting kvar att gå till.
Det som försvann var inte bara ett sätt att handla. Med butikerna försvann ställena där man fick tips av någon som faktiskt hade spelat spelet. Där man bytte in sina gamla spel och där en liten grabb med sparade slantar kunde stå länge vid hyllan och välja. Samtidigt krympte själva förpackningen. Manualerna blev tunnare och försvann till slut helt och i dag ligger det ibland bara en nedladdningskod i fodralet (I’m looking at you GTA). Den manual jag läste i bilen hem från Hegdals finns inte längre i någon motsvarighet.
Återuppståndelsen
Och ändå händer något just nu som få hade kunnat förutsäga för tio år sedan. Fysiska butiker för spel och film öppnar igen och de gör det inte trots det digitala utan på grund av det.
Tydligast syns det i Skåne där Retroplay i somras öppnade en stor Nintendodestination på Trädgårdsgatan i Skurup med butik och museum och spelarkiv och evenemang. Bakom står Jens Persson som började sälja Nintendospel redan som femtonåring i början av nittiotalet med en egen butik och postorder i Simrishamn. Efter många år på nätet och på mässor har han nu tagit steget tillbaka till en riktig lokal eftersom intresset för fysiska spel växer bland yngre som en motreaktion mot det digitala. Allt i butiken är renoverat och testat. Man kan provspela på varje avdelning och man kan ta med sina gamla spel och byta in dem. Den 4 november håller butiken nattöppet med Zelda Ocarina of Time som tema, som förr i tiden. Jens har hållit fast vid samma dröm i över trettio år och visar att den fortfarande går att leva. För det förtjänar han all respekt i världen.
Och i Norrtälje finner vi en annan gigant. Här har Spel & Sånt hållit stånd hela vägen. Butiken kallar sig en av Sveriges sista tv-spelsbutiker och har en stor lokal i centrala Norrtälje med egen arkadhall. Den har flera gånger utsetts till Årets butik av Prisjakt. Grundaren Peter har drivit den genom åren när andra slog igen och vid hans sida finns Borka som är butikens egen retrovärderare och förmodligen den ende i Sverige som har det som yrke. Jag jobbar i Stockholm då och då och tänker varje gång att jag måste få tid till ett besök. Snart! Till Peter och Borka och alla andra i Norrtälje vill jag säga tack för att ni aldrig lät ljuset slockna medan resten av landet släckte ner.
Det händer inte bara med spel. I Stockholm samlade gänget bakom Stock Home Video in pengar från över hundra bidragsgivare för att öppna en butik för fysisk film med allt från nya specialutgåvor till begagnade band. Butiken öppnade i juli på Karlbergsvägen 59. Den hyr inte ut film som VideoFilmCenter gjorde förr men den köper in och säljer vidare. Den är byggd som en mötesplats lika mycket som en affär. Att så många var beredda att betala i förskott för att en sådan butik skulle finnas säger något om vad vi saknat. Tack Gabrielle och alla ni andra på Stock Home Video för att ni vågade satsa på något som många redan hade dödförklarat.
Gemensamt för alla tre är att de inte försöker konkurrera med nätet på pris, åtminstone inte främst även om det såklart också händer. De säljer det som nätet aldrig kunde leverera och det är kunskap och gemenskap och känslan av att hålla något i händerna innan man köper det.
Butiken som väntar
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte skriver den här texten som en neutral betraktare. Jag har länge burit på en egen dröm om att öppna en spelbutik och i praktiken har jag redan lagret som skulle behövas för att dra igång en. Det ligger i lådor och på hyllor och har samlats kassett för kassett och fodral för fodral under många år.
Just nu i livet fungerar det inte. Livet har andra saker som behöver gå före och en butik är inte något man öppnar med halvt hjärta. Men när jag ser Jens Persson gå från en postorder i Simrishamn till en egen Nintendodestination trettio år senare blir jag påmind om något. Detsamma gäller när jag ser människor betala i förväg för en videobutik som ännu inte fanns.
Drömmar av det här slaget har inget bäst före-datum utan kan få vänta tills tiden är rätt.
Och om den dagen kommer vet jag precis vad jag vill att butiken ska vara. Jag vill att den ska vara ett ställe där ett barn med hopsparade pengar kan stå länge vid hyllan utan att någon stressar. Där ska det finnas någon bakom disken som kan berätta varför just det spelet är värt pengarna och där ska manualen fortfarande ligga kvar i fodralet. Kanske finns det till och med en hylla med spel att hyra över helgen för trettio kronor eller vad det nu motsvarar i dag. Jag vill att det ska vara Hikmet leksaker, VideoFilmCenter och Hegdals.
Mitt Rygar står kvar i sin kartong i min mancave. Men det får gärna stå i skyltfönstret den dagen dörren öppnas till butiken.
Men inte till salu.
Det säljer jag aldrig.
Våra saknade butiker… Och alla dessa minnen. Ändå en skön trygghet att man fortfarande kan köpa spel på Power och Elgiganten. 👌 Och att renodlade spelbutiker sakta kommer tillbaka. Någonting bra som kom ur Sonys dödande av fysisk media: folk fick upp ögonen för det. Så kanske ska vi istället… Tacka Sony? 😄
Jag håller inte med Sony om deras beslut, men åtminstone är de ju tydliga. Microsoft och Nintendo låtsas ju om som att de vill börja producera kassettband och LP-skivor igen för att slippa bli utskällda. Deras agerande talar ju dock ett annat språk. Snacket om att allt är Sonys fel nu börjar bli tröttsamt, det är en bransch som sakta men säkert rört sig dit och ingen aktör är oskyldig.
Ett aktivt beslut som slagit hål på fysisk media kan Nintendo också bidra med. De släppte Switch 2 med Game key cards, alltså en plastbit i en fin ask som bara är en nedladdningskod och där spelet inte ligger på kortet.
Det är ungefär som att köpa en bok och få ett kvitto på att den finns i ett lager någonstans. Dvs, precis samma sak Microsoft gör med alla sina spelsläpp. En skiva gör ingenting om det inte finns något på den förutom en licens.
Att försvara Nintendo genom att säga att de inte släpper sin egna spel så är inte för att de bryr sig. De har bättre PR-konsulter än Microsoft och Sony.