När jag var liten fanns det en trappa på Eurostop i Jönköping som för de flesta nog bara såg ut att leda till en källare. För mig ledde den till en magisk plats.
Längst ner, bakom en dörr in till höger så fanns en arkadhall, eller åtminstone en samling arkadmaskiner. Arkadhallen kändes intryckt, undanstoppad och lite skamsen. Som om den egentligen inte fick finnas där.
Detta var i början av 90-talet. Min Commodore 64 hemma hade börjat samla damm, och jag hade lärt mig att RUN inte var det enda magiska ordet som fanns. Det fanns några andra. Och de stod oftast med blinkande bokstäver på skärmar i mörka rum.
INSERT COIN.
Det här är en text om magiska trappor och om varför jag, trettio år senare, verkar ha köpt ett hus för att hålla magin vid liv.
Blomsterlandet
Mina föräldrar förstod det aldrig. Varje gång någon vid frukostbordet sa ordet Blomsterlandet lyste jag upp som en julgran. Inget barn i världen borde rimligen bli så glad av krukväxter, jord på säck och såna där runda stenar/kulor som man har i plastkrukor.
De trodde nog att jag hade fått ett plötsligt och djupt intresse för pelargoner. Kanske var de till och med lite stolta. Kanske tänkte de att den här ungen kommer att bli trädgårdsmästare? Det fanns iofs guldfiskar som simmade runt bland växterna. De var lite spännande får jag erkänna.
Men, sanningen var mycket enklare. Blomsterlandet låg vid Eurostop inne i Jönköping, och på Eurostop fanns en magisk trapp. Medan mina föräldrar vandrade mellan hyllorna och diskuterade (mamma diskuterade och pappa muttrade) så hade jag redan räknat ut hur lång tid jag hade på mig. Hur många mynt hade jag i fickan?
Jag hinner nog springa ner innan någon saknar mig.
Blomsterlandet var aldrig målet. Det var bara svepskälet.
Källaren
Arkadhallen på Eurostop passade inte riktigt in. Ovanför var allt ljust, rent och ganska tomt. I ena änden fanns ett hotell och en restaurang, och i andra änden fanns Blomsterlandet. I mitten låg det någon väskaffär (har jag för mig) och rakt över fanns trappan ner. När man vandrat ner för trappan var det tvärtom. Halvmörkt, lågt i tak, fyllt av blinkande ljus och en ljudmatta av explosioner som alla spelade samtidigt.
Jag har aldrig fått reda på hur arkadspelen hamnade där. Men jag har en teori, eller killgissar friskt. Jag tror inte att de som drev Eurostop någonsin ville ha dem där. Ingen i en styrelse satt och planerade för en spelhall i källaren. Jag tror att det fanns någon entusiast som visste hur mycket pengar en arkadmaskin kunde dra in, och platsen han fick var källaren. Jag vet inte ens om det var en man, men jag ser en man framför mig med nyckelknippa i bältet och ett hjärta som bultade för TV-spel. Han kanske tjatade och tjatade tills någon till slut sa ”Okej då, men i källaren, där ingen ser dem”.
Personen vet inte om det, men det som byggdes blev ett tempel åt en hel generation barn som annars skulle ha dött av tristess bland krukväxterna. Men det finns alltid någon sådan. En vuxen som förstår.
Thunder Blade
Det fanns flera maskiner där nere, men bara en som betydde något. I mitt minne heter den Super Thunder Blade.
Arkadversionen hette egentligen bara Thunder Blade. Den kom från Sega 1987, och Super Thunder Blade var namnet på versionen som senare kom till Mega Drive. Men minnet bryr sig inte om sådana detaljer. Minnet slår ihop allt som var stort till ett namn som känns ännu större.
Och den helikoptern var super, oavsett vad som stod på skylten.
Man satt ner i den. Det var poängen. Det var inte en skärm man stod och tittade på, utan en cockpit man klev in i. En spak mellan knäna, avtryckaren under pekfingret och en skärm som fyllde hela synfältet. Spelet växlade mellan att visa helikoptern ovanifrån och bakifrån, och när det kastade en rakt in bland skyskrapor, stridsvagnar och fientliga helikoptrar kändes det som att man faktiskt flög.
Jag var dålig på det. Jag dog snabbt, alltid. En femkrona varade i några minuter, oftast mindre. Men de minuterna var de mest koncentrerade i hela min barndom. Världen utanför försvann. Blomsterlandet, föräldrarna, skolan. Bara rotorbladen, missilerna och den där spaken som vibrerade i händerna.
Spelhallarnas Sverige
Den där källaren var inte unik, även om den kändes så för mig. I 90-talets Sverige fanns arkadspelen överallt där barn och tonåringar kunde tänkas vänta på något. I bowlinghallar och på pizzerior. I nöjesparker (läs min krönika om Liseberg här), på campingplatser och på färjorna över Östersjön.
Det var arkadspelens sista stora era. Street Fighter II drog folk i början av decenniet, och kring maskinen samlades alltid en klunga som tittade, kommenterade och väntade på sin tur. Mortal Kombat skapade moralpanik. Racingspel som Daytona USA, Virtua Racing och Scud Race var omöjliga att spela på samma sätt hemma. Ljuspistolspel som Time Crisis och House of the Dead gjorde det socialt accepterat att skjuta på en skärm i offentlig miljö.
Arkadhallen var en social plats på ett sätt som är rätt likt hur det är idag. Man spelade inte bara, man tittade på andra spela, ungefär som vi gör idag via Twitch och Youtube. Man lärde sig knep genom att stå bakom någon som var bättre. Man skrev in sina initialer på topplistan och hoppades att de skulle stå kvar nästa gång. Tre bokstäver var allt man fick, och det räckte för att bli odödlig, åtminstone tills någon slog rekordet.
Sedan kom hemkonsolerna på allvar. När Playstation dök upp i mitten av 90-talet kunde man plötsligt få nästan samma upplevelse hemma i soffan. Arkadhallarna tynade bort, en efter en. Källarna blev förråd igen. Och magin flyttade någon annanstans, eller försvann, beroende på hur man ser det.
Ibland hittar man den magiska trappan igen
Det är svårt att inte se en koppling mellan de två rummen i min barndom. Först vardagsrummet med Commodore 64, där min bror laddade spelen och jag tryckte RUN. Sedan källaren på Eurostop, där jag själv bar mina mynt nedför trappan.
C64:an var tålamodets skola. Man väntade på band som laddade, justerade läshuvuden med en penna och lärde sig att magi tar tid. Arkaden var raka motsatsen. Ingen laddningstid, ingen väntan. Ett mynt i springan och man var mitt i det på en sekund. Men den kostade något annat. Varje försök hade ett pris, och när pengarna tog slut tog spelet slut.
Kanske är det därför de två rummen hör ihop. Hemma lärde jag mig att älska maskinerna. Där nere lärde jag mig att de var värda något. Tålamod var något min bror gav mig. Värde var något som arkadhallen obarmhärtigt visade för mig.
I dag har jag en egen arkadmaskin. En Vewlix-kopia, formad efter Taitos japanska kabinett från början av 2000-talet. Maskinen har den där karaktäristiska formen som gör att den ser ut att luta sig fram mot en.
Och vet ni vad? Den står i källaren. Precis nedanför en trappa.
Jag har inte tänkt på det förut. När vi köpte huset pratade vi om läge, tomt, utsikt, solläge och hur många sovrum det fanns. Men nu, när jag skriver det här, undrar jag om det inte var något annat som avgjorde. Kanske var det trappan? Jag stod överst och tittade ner i källaren, och någonstans långt bak i huvudet sa lilla Jesper från 90-talet ”Ser du… där! Där nere ska den stå”.
Jag har tidigare pratat om det, att min mancave egentligen bara är en återskapad minnesbild av hur spelaffärer såg ut förr. Men den har något mer. En källare med dämpat ljus, en maskin som surrar och en trappa som leder ner från vardagen och stressen.
Magin finns kvar
Jag tror att vi bär med oss rummen från vår barndom. Inte bara i minnet, utan i handlingar. I vad vi dras till, i vad vi väljer, i hur vi skapar våra hem utan att riktigt förstå varför.
Min bror gav mig RUN. En okänd person gav mig källaren på Eurostop. Och nu har jag byggt en egen version av den, så att mina egna barn, eller vem som helst som kliver ner för trappan, kan känna samma sak som jag en gång kände.
Magin. Den som finns nedanför trappan.
INSERT COIN.
Det härliga är att Eurostop ser exakt likadant ut idag som du beskriver det. Det har bara byt namn till Navet.
Trappan ner där finns kvar. Nästa gång jag är där så ska jag gå nedför trappan, och jag ska ta bilder åt dig.
Magisk artikel ❤️