Jag var tre år gammal. Jag kunde inte läsa, inte skriva eller knappt hålla i en penna ordentligt. Men jag visste var R satt på tangentbordet, jag visste var U fanns och sedan N. Och jag visste att efter de tre bokstäverna kom den stora tangenten till höger (Return) och att något då skulle hända på skärmen.
Det var min storebror som lärde mig det. Han tvingade mig att öva, om och om igen, tills fingrarna kunde vägen utan att huvudet behövde hänga med. Han hade sina skäl, och de var nog mer praktiska snarare än pedagogiska. Men utan att någon av oss förstod det då lade han grunden för resten av mitt liv.
Det här är en text om en dator, Commodore 64. Men egentligen är det en text om min bror.
Min bror gick på gymnasiet. Jag var ett litet barn som vaknade alldeles för tidigt och ville ha sällskap. Vi var flera syskon med en hel uppväxt emellan oss, och ändå hittade han ett sätt att dela med sig av det han älskade mest.
Innan han gick till skolan satte han sig vid datorn. Han kopplade in kassettbandspelaren, lade i rätt band, spolade fram till rätt ställe och skrev LOAD. Sedan väntade jag. Skärmen blinkade ibland i ränder, bandspelaren surrade och det tog den tid det tog. Ibland sekunder, ibland minuter (om det var ett blandband). Basf var vanligt hemma hos familjen Jarl.
När spelet väl hade laddats var det min tur. R. U. N. RETURN. Min bror borta, antagligen på väg till skolan med sin portfölj, och jag satt kvar framför TV:n med en joystick som var nästan lika stor som mina händer.
Jag tror inte att han såg det som något speciellt, det var bara ett sätt föe honom att hålla lillebror sysselsatt en stund. Men för mig var det som att han lämnade nyckeln till en annan värld kvar på bordet varje morgon.
Commodore 64 visades upp första gången på elektronikmässan CES i Las Vegas i januari 1982 och började säljas samma höst. I USA kostade den 595 dollar vid lanseringen, ett pris som snabbt pressades nedåt i ett brutalt priskrig. Bakom den stod Jack Tramiel, en Auschwitzöverlevande som byggt Commodore från en skrivmaskinsverkstad. Hans motto var att göra datorer för massorna, inte för klasserna.
Namnet kom från minnet: 64 kilobyte RAM, en ofattbar mängd för en hemdator på den tiden. Processorn var en MOS 6510 som tickade på knappt en megahertz. Grafikchippet VIC-II klarade sprites, alltså fritt rörliga figurer, och mjuk scrollning. Det var därför spelen kunde se ut som de gjorde.
Men det som verkligen gjorde maskinen odödlig var ljudchippet SID, konstruerat av Bob Yannes. Det var i grunden en liten synt med tre röster och analoga filter. Kompositörer som Rob Hubbard och Martin Galway fick det att låta som ingen hade trott var möjligt. Än i dag finns det människor som gör ny musik på SID-chippet. Min personliga favorit här är SAS Combat Simulator.
Maskinen såldes i någonstans mellan 12 och 17 miljoner exemplar, beroende på vem man frågar, och räknas ofta som den mest sålda enskilda datormodellen genom tiderna. Tillverkningen pågick till 1994, då Commodore gick i konkurs.
I Sverige blev C64:an något mer än en spelmaskin. Den blev ett vardagsrum för en hel generation. Den svenska demoscenen, där ungdomar tävlade om att pressa ut mer grafik och musik ur maskinen än konstruktörerna själva trodde gick, växte sig stark just här. Många som i dag bygger mjukvara, spel och företag började framför en C64.
Diskettstationen, 1541:an, var dyr. Min polare Klas hade en men jag tror aldrig jag träffat någon annan som hade en. Hemma hos oss var det kassettbandspelaren som gällde. Commodores egen Datasette. En grå eller beige låda med knappar som på en vanlig bandspelare. Programmen låg lagrade som pip och tjut på vanliga ljudkassetter. Att ladda ett spel kunde ta allt från en halv minut till en kvart.
Och det gick inte alltid. Ibland stannade laddningen mitt i, och skärmen visade LOAD ERROR. Ibland hängde sig allt utan att man fick veta varför. Det var då min bror visade sig vara något av en trollkarl.
I bandspelaren satt ett läshuvud, och för att den skulle kunna läsa ett band måste huvudet stå i exakt rätt vinkel mot bandet. Fackordet är azimut. Ett band som spelats in på en annan bandspelare, med huvudet i en annan vinkel, gick ofta inte att läsa alls. Min bror visste var den lilla justerskruven satt. Med en penna, eller något annat smalt han fick tag i, vred han försiktigt lite i taget medan bandet gick, tills laddningen plötsligt tog.
För mig var det ren magi. I dag förstår jag att det var tålamod, nyfikenhet och en sorts mekanisk intuition som ingen hade lärt honom. Han hade lärt sig själv.
Min bror var inte ensam. Han hade sitt gäng med polare. Jake, Dojjan, Tommy och Kamph. Fyra namn som jag hörde så ofta under uppväxten att de nästan blev en del av familjen.
Det var en tid då spel i princip inte gick att köpa där vi bodde, och de som fanns kostade mer än en gymnasieelev hade råd med. Så spelen gick från hand till hand. Någon kände någon som hade fått ett band från USA. Där borta fanns blandband, kassetter fullproppade med spel, ibland ett tjugotal på samma band, och när ett sådant band nådde Sverige var det som att öppna en skattkista.
Kopieringen skedde i garaget. Banden spelades över i realtid. Varje kopia tog lika lång tid som originalet. Ibland blev kopian sämre, ibland gick den inte att ladda alls, och då fick min bror ta fram pennan och justera igen.
Det var olagligt, det ska man inte sticka under stol med. Piratkopieringen var enorm på 80-talet, och spelföretagen svarade med kopieringsskydd som kopierarna i sin tur lärde sig knäcka. Ur samma kultur som SID en gång växte så dök även crackergrupperna upp, som satte sina egna introskärmar med rullande text och SID-musik framför spelen de knäckt. Ur dem växte i sin tur demoscenen ytterligare, där kopieringen till slut blev mindre viktig än konsten att visa vad man kunde.
”Det här är en text om en dator, Commodore 64. Men egentligen är det en text om min bror.”
För mig handlar iofs inte tiden i garaget om juridik. Det handlar om fem tonåringar som ville ha mer av något de älskade, och som delade det med varandra. Och som, i min brors fall, delade det vidare till en treåring som satt hemma och väntade på nästa band.
Jag äger inte många spel till konsolen/datorn av ovan anledning. Men några köptes billigt på reor av vad jag gissar var någon av mina bröder. De mest värdefulla (åtminstone för mig) spelen jag har i samlingen är de piratkopierade banden med handskrivna tidkoder. Det är en del av historien. Några spel har bränt sig fast i minnet. Inte för att de var de bästa som fanns, utan för att det var de som låg i bandspelaren när jag var tre.
Ninja. Nej, inte Last Ninja, det säger jag direkt, eftersom alla direkt går dit. Ninja var ett enklare och billigare spel från Mastertronic-eran i mitten av 80-talet. En liten figur som slogs sig fram genom ett palats, rum för rum, mot vakter med svärd och kastvapen. För en treåring var det mer än nog. Man tryckte på knappen, och någon föll. Vid varje Retromania frågar jag efter det, men har hittills aldrig hittat det.
International Karate +, utgivet av System 3 och skapat av Archer Maclean, är fortfarande ett av de mest älskade spelen på maskinen. Tre karatekämpar på samma skärm i stället för två, en bakgrund med vattenfall och en gubbe som satt och dömde. Mellan ronderna kom bonusrundan, där man skulle parera studsande bollar med en sköld. Helt jävla omöjligt att klara. Och så fanns det hemliga knep, som när man fick kämparnas byxor att åka ner. Det var det roligaste som hade hänt i mitt liv. Åtminstone då. Blue must improve. Och white is out. Alltid.
Och så det där jävla spelet. Zorro, från Datasoft, var ett plattformsspel där man som den maskerade hjälten skulle rädda en kidnappad señorita. Det var ett av de där spelen från tiden då ingen förklarade någonting. Men, en jävla bro fälldes ALLTID upp i slutet. Det var helt omöjligt att klara, och jag har fortfarande inte förlåtit det.
Det är lustigt hur svårigheten var en del av charmen. Spelen förklarade inget, sparade inget och förlät inget. Dog man fick man börja om. Det lärde mig något om att försöka igen som jag tror att jag fortfarande bär med mig.
Min bror är nostalgisk. Han pratar ofta om gamla tider, och jag har börjat förstå varför. Det är inte bara spelen eller maskinerna han saknar. Det är känslan.
80-talet hade något visst. En sorts rå förhoppning om att tekniken skulle göra världen bättre. Datorn var ett verktyg man ägde på riktigt. Man kunde öppna den, skruva i den, förstå den. När man slog på en C64:a möttes man inte av en reklamfilm eller ett användaravtal, utan av en blå skärm och en blinkande markör som sa READY. Maskinen väntade på dig. Den ville ingenting av dig.
I dag har vi hamnat någon annanstans. Tekniken är oändligt mycket kraftfullare men också mer sluten. Den mäter oss, säljer oss och tävlar om vår uppmärksamhet. Det är lätt att bli cynisk och prata om en dystopisk soppa, och ibland är det precis vad det känns som.
Men jag tror att min brors nostalgi är något mer än en längtan bakåt. Den är en påminnelse om vad tekniken kunde bli. Hur man kunde kickstarta något nytt. En storebror vid ett tangentbord. En treåring som skriver RUN.
Åren gick. Datorn åkte ned i sin kartong, och världen gick vidare till nya maskiner.
Men det var här mitt intresse startade. Som treåring, framför en C64, med fingrarna på R, U och N. Allt jag sedan dess har lärt mig om datorer, allt jag har byggt och allt jag arbetar med i dag går att spåra tillbaka till de där morgnarna. Tack vare min bror.
Det är mycket hans förtjänst att jag i dag tror på karma. Inte som något mystiskt, utan som något nästan mekaniskt. Det man ger kommer tillbaka, kanske inte till en själv och kanske inte direkt, men det försvinner inte. En gymnasiekille som lär sitt lillasyskon att skriva RUN. Sådant sätter saker i rörelse som fortsätter långt efter att han glömt bort det.
Karma ger, och karma tar. Den tar från dem som bara tar, och den ger till dem som ger utan att räkna. Jag har sett det hända ofta, och varje gång tänker jag på min bror.
Tack, brorsan. READY.
