Jag minns inte vilken film jag skulle se den där kvällen i Jönköping. Det jag minns är biosalongen, mörkret och det obligatoriska sorlet innan filmen börjar. Folk ska såklart prata exakt då, samtidigt som man själv försöker höra vilka trailers som ska visas. Man sitter där och försöker lyssna medan alla andra tydligen tycker att reklam är ett perfekt tillfälle att ha ett socialt liv.
Men, sedan kom Gears of War.
Det var egentligen bara en trailer för ett spel, men det kändes inte så. På bioduken sprang en väldigt kraftigt byggd soldat genom en mörk och förstörd värld. Allting var tungt, brutalt och smutsigt, men samtidigt så detaljerat att det nästan såg ut som en film. Och över hela spektaklet låg Gary Jules version av Mad World. Det var inte den vanliga spelreklamen, med en speakerröst som berättade hur otroligt häftigt och episkt allt skulle bli. Det var sorgligt, nästan vackert, och kontrasten mot monstren, vapnen och allt våld gjorde att landade hos mig.
Jag minns att jag satt där och tänkte ”Fyfan vad coolt, äntligen!”
Det låter kanske inte som en särskilt märkvärdig reaktion idag, men 2006 var det faktiskt något speciellt. För mig var det en av de första gångerna jag verkligen kände att spel hade klivit ut ur pojkrummen. Det här var inte längre något som behövde säljas till människor som redan spelade. Ett spel kunde nu marknadsföras på bio, på samma sätt som en stor blockbuster-film, och Gears of War såg ut som något som vem som helst kunde förstå på några sekunder. Det var stort på ett nytt sätt. Spel hade blivit mainstream på riktigt.
Xbox 360 stora ögonblick
Det är lätt att glömma hur speciell Xbox 360 kändes när den kom. Jag köpte en på releasedagen, men det fanns tbh inte så mycket att hänga i granen. EB Games hade någon policy att om man inte var nöjd så fick man byta spel inom ett visst par dagar. Det nyttjades givetvis flitigt av en student som då fick spela igenom hela releaselistan.
Xbox 360 var ursprungligen planerad att ha 256 MB RAM, men det ryktas att Epic argumenterade för att Microsoft skulle dubbla mängden till 512 MB. Tim Sweeney och Mark Rein kunde visa hur mycket bättre Gears of War kunde bli med mer minne, och till slut ändrade tydligen Microsoft specifikationen. Mark Rein har berättat att Epic efteråt fick höra att förändringen hade kostat Microsoft ungefär en miljard dollar. Iaf hälften av Red Ring of Death, så rätt billigt skulle jag säga i sammanhanget.
Det är en sådan där branschanekdot som nästan låter för bra för att vara sann, men den säger samtidigt något viktigt om Gears of War. Det var inte bara ett spel som råkade bli snyggt på Xbox 360. Det var ett av de spel som fick människor att förstå vad den nya generationen faktiskt kunde innebära. Det var ett tekniskt skyltfönster för konsolen och ett spel som hjälpte till att definiera vad Xbox 360 skulle vara.
Unreal Engine-demot som blev spel
På ytan var premissen ganska enkel. Du spelade Marcus Fenix, en före detta soldat som sitter i fängelse när helvetet bryter loss. Fienden är Locust, en underjordisk civilisation av groteska varelser som plötsligt väller upp ur marken och anfaller människorna på Sera. Marcus återförenas med Dominic ”Dom” Santiago och resten av Delta Squad och kastas rakt in i ett krig som redan har gått åt helvete.
Men det var inte bara själva berättelsen som gjorde Gears speciellt. Det var sättet man spelade på.
I dag känns det nästan självklart att ett tredjepersonsspel ska kretsa kring skyddssystem. Man kastar sig bakom en betongbarriär, sticker upp huvudet, skjuter några skott, förflyttar sig till nästa skydd och försöker hitta en bättre vinkel. Men Gears of War gjorde den typen av spelande till själva kärnan i upplevelsen och visade hur intensivt ett actionspel kunde bli utan att kameran satt fast bakom vapnet.
Sedan hade vi Lancern. My sweet, sweet Lancer.
En automatkarbin med en motorsåg monterad på undersidan är, när man tänker efter, ett fullständigt idiotiskt vapen. Det är också ett av de mest geniala vapnen i spelhistorien. Första gången en Locust rusade mot en och man förstod att man kunde trycka in motorsågen i honom och bokstavligen såga honom mitt itu, blev det väldigt tydligt att Gears of War inte hade några ambitioner att vara ett realistiskt krigsspel. Det ville vara stort, brutalt och överdrivet, och det visste precis när det skulle trycka gasen i botten.
Det viktigaste med Gears of War var kanske inte ens vad spelet gjorde, utan vad det fick oss att förvänta oss av spel. Unreal Engine 3 visade upp en ny generation med ansikten, ljussättning, partiklar, animationer och förstörda miljöer som såg ut att ligga flera steg före det vi hade sett tidigare. Gears såg inte ut som en snyggare version av ett gammalt spel. Det såg ut som nästa generation.
Och sedan fanns den där trailern.
Mad World var ett genidrag. I stället för att skrika åt oss att det här var det häftigaste spelet någonsin lät man musiken skapa en känsla av sorg och förlust. Man sålde inte bara spelet, utan känslan av spelet.
Det var också därför trailern fungerade så bra på bio. Du behövde inte veta vad en Locust var, du behövde inte ha spelat Halo eller Call of Duty och du behövde inte ens vara särskilt intresserad av spel. Du såg bilderna, hörde musiken och förstod att det här var någonting stort.
Det var ungefär där Gears of War blev större än själva spelet. Det blev en symbol för Xbox 360, på ungefär samma sätt som Halo hade varit en symbol för den första Xbox-generationen. Xbox hade fått ännu en serie som man kunde bygga en identitet kring.
När Gears of War 2 kom 2008 befann jag mig i Australien som student. Pengar fanns ej och att äga spelkonsoler var inte att tala om, men jag hade en iPod och såg att albumet från Steve Jablonsky hade släppts. Varje låt kostade 19 kr, men jag köpte alltihop och plöjde det i lurarna. Vanligtvis kanske det hade förväntats att en svensk student gick runt och lyssnade på något coolt rockband, men nej, här var det grymma toner från Gears of War 2.
Med del 2 gjorde Epic det som ett bra utvecklarteam ska göra med en uppföljare. Man tog det som fungerade och gjorde det större utan att förstöra grundkänslan. Marcus och Dom blev ett ännu mer etablerat radarpar och berättelsen fick mer utrymme att visa vad Locust-kriget faktiskt innebar. Det blev mer spektakulärt, men fortfarande på ett sätt som kändes som Gears.
Sedan kom Gears of War 3 2011 och där nådde Epic slutet på sin trilogi. Serien hade hunnit växa långt bortom själva spelen. Det fanns böcker, serier, merchandise, multiplayer och en enorm community, och samtidigt fanns det en tydlig känsla av att den här berättelsen faktiskt hade nått sitt slut.
Och så har vi Judgment, spinoffen som försökte göra någonting lite annorlunda. Om jag ska vara ärlig så körde jag nog aldrig klart det, mest för att det kändes som repeat av samma recept. Det var inte nödvändigtvis där allt gick åt skogen, men det var kanske där man började ställa sig frågan om hur länge Gears of War egentligen kunde fortsätta. En trilogi hade fått ett naturligt slut. Nu behövde serien hitta en anledning att fortsätta existera.
Nu börjar det balla ur
Microsoft tog så småningom över serien från Epic och nybildade The Coalition fick ansvaret. Gears of War 4 kom 2016 och det är väl svårt att kalla det ett dåligt spel. Det var tekniskt imponerande, hade bra skytte, bra multiplayer och ett Horde-läge som fungerade utmärkt. Problemet var snarare att det inte var lika kul att skjuta massa robotar.
Det var som om Microsoft hade tagit fram ritningarna till originalet, dammat av dem och frågat: ”Kan ni göra det där igen?” Det blev lite som The Force Awakens. En ny generation och nya figurer, men samtidigt samma värld, samma grundkonflikt och många av samma idéer. Det fungerade, men det skapade aldrig den där känslan som originalet hade gjort. Mörkret och melankolin saknades.
Med Gears 5 började serien dessutom spreta åt ett annat håll. Världen blev större, spelet fick öppnare områden och fler gameplay-system byggdes in. Det fanns mer innehåll, mer berättelse och mer att göra. På pappret borde det ha varit fantastiskt. Jag gillade det inte alls. Det försökte ta en linjär actionkavalkad till att bli open-world på snöplaneter. Det försökte vara lite av allt.
Men problemet var kanske att Gears of War aldrig behövde vara allt.
Det behövde vara Gears.
Det ska vara smutsigt, linjärt, mörkt, våldsamt och melankoliskt. En korridor kunde vara bättre än en öppen värld om korridoren ledde fram till en gigantisk jävla fight. Någonstans på vägen började serien försöka springa ifrån det som gjorde den speciell från början.
We are back.
Det är imorgon den 6 oktober 2026 och nu är vi igen framme vid E-Day.
Spelet tar oss tillbaka 14 år före det första Gears of War, till dagen då Locust bryter upp ur marken och inleder sitt anfall mot Sera. Marcus Fenix är tillbaka. Dom är tillbaka. Och Gary Jules är tillbaka med Mad World.
Det är nästan löjligt hur väl cirkeln sluts.
Det intressanta den här gången är att det verkar som att The Coalition har förstått någonting som serien tappade bort på vägen: Gears behöver inte nödvändigtvis uppfinna sig själv på nytt. Det behöver inte bli större, öppnare och mer komplicerat för varje gång. Det behöver framför allt kännas som Gears of War.
Det betyder inte att allt måste vara exakt som 2006. Tvärtom. E-Day är byggt i Unreal Engine 5 och kan göra saker som originalet bara kunde drömma om. Rörelsen är modernare, systemen är utvecklade och tekniken har naturligtvis gått framåt. Men förhoppningsvis finns samma grundkänsla kvar: tyngden, mörkret, våldet och känslan av att världen håller på att gå fullständigt åt helvete.
Och det verkar faktiskt som att det har fungerat. De första recensionerna har varit ovanligt positiva och E-Day har fått beröm för att hitta tillbaka till det som gjorde de tidiga spelen så uppskattade.
Det är nästan poetiskt.
För tjugo år sedan satt jag i en biosalong i Jönköping och tittade på en trailer för ett spel och tänkte att spel hade blivit stort på riktigt. Det var en märklig känsla att se Gears of War på en bioduk tillsammans med trailers för riktiga filmer och inse att det här med spel kanske inte längre var en subkultur som stod bredvid resten av underhållningsvärlden. Det hade blivit en del av den.
Sedan har spelbranschen hunnit gå igenom HD, digital distribution, live service, Game Pass, open-world, streaming och ett konsolkrig som till slut gjort själva idén om exklusiva spel betydligt mer komplicerad än den var 2006.
Men mitt i allt det står fortfarande Marcus Fenix där.
Och kanske är det just därför Gears of War fortfarande betyder någonting. Inte för att serien alltid har varit bäst, och definitivt inte för att varje beslut Microsoft och The Coalition har fattat varit rätt. Utan för att det första spelet lyckades fånga någonting som är svårt att återskapa: känslan av att se någonting för första gången och omedelbart förstå att det kommer att bli stort.
2006 häpnade jag över att ett spel kunde se ut som en film.
2026 vill jag egentligen bara att Gears ska kännas som Gears igen.
Och när Locust kommer upp ur marken är det kanske det viktigaste av allt. För efter tjugo år av uppföljare, spinoffer, nya riktningar och en något märklig resa från Xbox-exklusivitet till PlayStation är det ganska skönt att serien till slut går tillbaka till början.
Till Marcus, Dom, Emergence Day och motorsågen.
Och kanske, bara kanske, tillbaka till den där känslan jag hade i biosalongen i Jönköping.
