Det var julen 1998 och jag satt förväntansfullt och otåligt i soffan i vardagsrummet. Kalle Anka och hans vänner hade precis varit på tv och snart var det dags att dela ut julklapparna.
Jag hade bara en sak i huvudet: ”Kommer det vara Ocarina of Time eller Extreme-G i paketet?”
Min mamma och pappa hade sagt (något jag senare förstod mest var på skoj): ”Nej, Zelda-spelet blir för dyrt, det kostar ju 800 kr.”
Dagarna innan hade jag smugit in i garderoben där de gömt alla julklapparna i en tomtesäck, letat fram mitt paket och klämt och känt på det. Jag kom fram till att det mycket riktigt var en fyrkantig kartong, precis i formen av ett Nintendo 64-spel, och jag tänkte: ”Är detta Ocarina of Time eller något annat, något billigare?”
Spelet skulle få mig att transformeras in i en helt ny värld. Som om jag var där inne, i spelet.
Allt var som magi.
Stunden är kommen
Nåväl, nu var dagen inne. Kalle Anka var avklarad, och julmaten likaså. Nu skulle det städas undan lite eftersom det var dags för den magiska julklappsutdelningen.
Jag vet inte exakt hur vi gjorde den julen – om farsan låtsades ”hämta tidningen” men bytte om till tomtemössa, om någon av mina bröder, eller till och med jag, delade ut paketen, eller om grannen Håkan kom över och spelade tomte.
Men det jag minns säkert är att när jag öppnade paketet och såg ett av de snyggaste spelomslag som någonsin gjorts, blev det en form av milstolpe i mitt liv.
En hypad uppbyggnad
När jag till slut höll detta vackra paket i handen, likt den finaste juvel, upplevde jag stor lycka och enorm förväntan.
Aldrig tidigare hade jag känt mig så glad och förväntansfull över en julklapp. Dom köpte det! Dom hade bara skojat hela tiden.
Jag hade innan dess läst om spelet i tidningen Super Power (eller om det var Super Play) och tittat på alla pre-alpha-bilder som läckt ut, där Link står i en mystisk miljö i någon form av skog.
Sedan hade ju reklamen rullat på TV3 såklart, och den var man snabb med att spela in på VHS-band.
Jag minns reklamfilmen mycket väl: Link hoppar runt och gör olika manövrar i snabba videoklipp, medan en operaensemble sjunger dramatiskt i bakgrunden och texter som ”Doest thou have the courage?”, eller något liknande, syns i förgrunden.
Första gången jag såg reklamen blev jag helt överhypad och som i extas, som en liten unge som får reda på vad godis är för första gången.
En äkta wow-känsla.
En ny värld öppnades
Jag var ganska snabb, utan att verka desperat (även om jag var det), med att gå in på mitt rum och starta spelet.
Jag hade aldrig väntat mig den underbara känsla och atmosfär jag skulle transformeras in i.
När jag startade spelet för första gången blev jag fullkomligt överrumplad av titelskärmen, där kameran långsamt sveper över ett landskap med ett slott i bakgrunden, en måne som lyser fint på himlen och en galopperande Link som rider vid horisonten.
Och sedan texten ”The Legend of Zelda: Ocarina of Time” som uppenbarar sig i snygg text på tv:ns CRT-skärm, med röd text under där det står ”PRESS START”.
Därefter var allt ren och skär magi. Det var som om jag mentalt hoppade in i den världen. Ett helt nytt, outforskat ”land”. Vad gömmer sig bortom skogens träd? Vilka äventyr väntar mig där ute?
En gripande story
Dom hade verkligen skapat en atmosfär och en berättelse som jag aldrig någonsin tidigare upplevt och som fångade mig totalt. Jag tror att en del av anledningen till detta var att jag bara var 14 år gammal och aldrig tidigare hade sett något liknande spel.
Jag vill påstå att detta spel var den första 3D-prototypen av det som senare skulle komma att kallas genren ”open world”.
För visst är det väl en form av open world när man har ett, för sin tid, stort landskap med olika små byar, grottor och hemliga gömmor? En liten ”minivärld” där du kan strosa runt relativt fritt, samla på dig olika föremål och hjälpa folk med olika saker, samtidigt som du följer en röd tråd som är spelets main story.
Soundtracket
Musiken i spelet är ju ett kapitel för sig. Alla dessa toner och melodier har satt sig som klister i mitt huvud. När jag för första gången steg ut ur Links trädhem och musiken drog igång var det som att jag sögs in i hela den där magiska skogen och världen. Allt från de små, enkla melodierna som man lär sig på sin ocarina under spelets gång, till de mer storslagna, dramatiska låtarna när man går ute på Hyrule Fields öppna landskap eller möter en boss i ett av spelets alla ”tempel” – musiken är makalöst bra gjord, speciellt för sin tid. Den där charmiga kvaliteten och det sound man fick för att spelet låg på begränsat minne på en kassett kommer för alltid att finnas hos mig. Det är ett av de bästa soundtrack som någonsin gjorts för ett tv-spel.
Flera dagars intensivt spelande
Jag låste in mig det jullovet. Jag satt bara och spelade precis all tid jag hade över. Jag blev som maniskt besatt, för världen hade fångat mig. Grafiken och musiken var helt fantastiska just då.
Spelet kom vid ett perfekt tillfälle:
Vinter. Kallt. Mörkt ute. Snö. Kanske en del regn och slask också. Och såklart – ledigt från skolan.
Det var som gjort för att spela ett helt nytt, banbrytande fantasyspel från Nintendo.
Ett minne som stannar för evigt
Jag kommer för evigt att minnas The Legend of Zelda: Ocarina of Time som den bästa spelupplevelse jag någonsin haft och det bästa spel jag någonsin kört. Precis allt var nytt för mig: den stora, öppna 3D-världen, storyn, äventyret och musiken.
Det finns känslor man inte kan sätta exakt 100 % ord på, utan de måste upplevas. Det här spelet väcker en sådan känsla.
Koji Kondo och Shigeru Miyamoto blev på sätt och vis mina stora ”idoler”, eftersom de var skaparna av spelet och musiken.
En nyversion på G
Det är därför jag blev otroligt upprymd över nyheten att Nintendo nu tänker släppa en remake av Ocarina of Time till Nintendo Switch 2.
Som förberedelse har jag kört en 4K-texturmod av Ocarina of Time på PC. Den tar mig tillbaka till Hyrule för att uppleva världen igen, som en uppvärmning inför det helt nya.
Det ska bli spännande att se hur det nya spelet blir. Mina förväntningar är stora.
Att spelet släpps under vintern gör ju inte saken sämre – en ännu större anledning att försjunka i en helt ny Hyrule-värld igen.
Ocarina of Time är spelet som i grunden förändrade hur jag ser på tv-spel. Det hade allt ett spel behöver ha, och jag är glad att jag fick uppleva det.
Tack, Nintendo – vi ses snart igen i Hyrule!
